Eva Birath

Jag tror att vi alla har någon personlig relation som vi egentligen skulle må bättre av att avsluta. Relationer som får dig att må dåligt, som skapar mer irritation och besvikelse än glädje och harmoni.

Jag tycker det är en skyldighet vi har mot oss själva att välja bort människor som får oss att må dåligt och istället välja att spendera vår tid med personer som får oss att må bra. Personer som vi kan lita på och som ger oss omtanke, värme och trygghet.

Det är lätt att tro att andra är som sig själv och därför upptäcka senare att man blir besviken då personen har helt andra värderingar. Det är därför det är så viktigt med en öppen och ärlig kommunikation i alla typer av relationer.

Ibland blir vi själva utvalda av en annan människa som tror sig få ut något av en relation med oss, men var ärlig mot dig själv och fundera på om det är vad du vill.

Låt dig inte utnyttjas … det går att säga nej.

Skärpningen av sjukförsäkringen har skapat en ny marknadsnisch för kassaanställda som kan systemet. Två tidigare chefer på Försäkringskassan har bytt sida för att på konsultbasis hjälpa sjuka att få rätt mot gamla arbetsgivaren.

 Hela artikeln i DN

När jag var ung o rastlös var jag rädd för ensamhet, jag ville nog helst att det skulle finnas folk omkring mig mest hela tiden o ständigt finnas valmöjlighet på aktiviteter.

Även efter en skilsmässa har jag känt mig ensam, ensam på ett negativt sätt. Kanske var det en blandnig av att jag var ovan men också en sorg i vad jag då såg som ett misslyckande.

Men jag har med tiden lärt mig att uppskatta att vara för mig själv.

Det är när jag är ensam som jag känner att jag utvecklas o går in i en djupare dimension av kärlek och förståelse.

Jag kände igen mig i den här texten:

”När Dag Hammarskjöld skapade ett tystnadens och stillhetens rum i FN-skrapan i New York lät han forsla dit ett granitblock från Sverige. I stenen inristades ordet ”Pax”, det latinska ordet för fred och frid. Till meditationsrummet var alla FN-anställda, oavsett religion, kultur och tro, välkomna för att söka en stunds lugn och ro.

I det tal Hammarskjöld höll vid invigningen av rummet sa han att alla människor inom sig bär ”ett centrum, omgivet av stillhet”. I de orden låg nog en av de viktigaste nycklarna till engagemang. Att dra sig undan larmet en stund, att våga möta sina egna känslor, kan paradoxalt nog vara det enda sättet att bli riktigt närvarande i världen. När det stillnar runt oss hör vi hjärtats slag. Det egna, men också andras.

Trappistmunken Thomas Merton levde de sista åren av sitt liv som eremit. Den 12 januari 1950 skriver han i sin dagbok: ”Det är i den djupaste ensamheten som jag kan upptäcka ömheten, som gör det möjligt att älska mina bröder. Ju ensammare jag är, desto större tillgivenhet känner jag för dem. Det är en äkta tillgivenhet, fylld av aktning för deras ensamhet.”

Merton kunde se att ensamheten inte skilde honom från samtiden utan förde honom i en djupare kontakt med den. Efter en utflykt i det brusande folkhavet i Louisville skrev han om alla de okända han mött och känt så slösande kärlek till: ”Det finns inga främlingar.”

Tomas Sjödin

Det är hur du lever som avgör hur gammal du blir, inte dina anlag. Det visar en färsk forsningsrapport som följt göteborgares hälsa under 40 år.

Både tjejer och killar är i betydligt sämre fysisk form i dag än för tjugo år sedan, visar en ny svensk studie.

Effekten visar sig på lång sikt. Många riskerar sjukdom som vuxna och för tidig död, säger idrottsforskaren Örjan Ekblom.

Se hela artikeln i Dn idag

Att det är vi själva som är vår värsta fiende men också vi som är nyckeln till vår egen frihet.

Att allt negativt vi upplever kommer från oss själva o hur bra vi kan må om vi bara släpper vårt motstånd mot livet.

Ytterligare ett citat fån Tolle, som jag tycker förklarar det så bra:

”Någon säger något till dig som är oförskämt eller avsett att såra dig. Istället för att gå in i en omedveten reaktion och negativitet som exempelvis att gå till angrepp eller försvar eller dra dig undan, låter du det passera rakt igenom dig. Erbjud inget motstånd.

Det är som om det inte finns någon där längre som kan bli sårad. Det är förlåtelse.

På det sättet blir du osårbar.

Du kan fortfarande säga till den här personen att hans eller hennes beteende inte är acceptabelt, om det är vad du väljer att göra. Men den personen har inte längre någon makt över ditt inre tillstånd. Då har du tillgång till din kraft och styrs inte av någon annan och inte heller av ditt ego.

Oavsett om det är frågan om ett tjutande billarm, en oförskämd person, en översvämning, en jordbävning eller förlust av alla dina ägodelar, är motståndsmekanismen densamma.”

Jag inser att under perioder i mitt liv har jag kört på i samma hjulspår, ibland i flera år utan att egentligen ha kommit någonstans.

Men så under korta ögonblick av närvaro, har jag kommit till insikter som sen påverkar mitt liv på ett positivt sätt.

Det är svårt att ange tid eller tillfälle för sådana insikter, de ligger på nått sätt utanför tidens ramar. Men jag tror att det är dessa små korta stunder av närvaro o klarsynthet som är det värdefulla, och att allt däremellan egentligen bara är en transportsträcka.

Min målsättning för det nya året är att ha mer närvaro o mindre transportsträckor.

Jag har funderat lite till över aggressivitet, då jag bevittnade ytterligare ett fall av ursinne på spårvagnen igår. Även denna gång var ilskan riktad mot en dragspelsspelande ung man.

Jag förstår ju att det egentligen inte alls handlar om den arga damens musiksmak, utan om en väldigt frustrerad människa som tar ut sin frustration på första bästa offer.

Det är extremt obehagligt med ilska. Istället för att ta sig frihet att spy sin galla, tycker jag att vi har ett ansvar mot oss själva och vår omgivning att ta reda på varför vi egentligen är arga.

Idag har DN en artikel som jag tyckte var lite intressant.

Det är tragiskt att så många människor väljer ilska i sammanhang där man lika gärna kan dra på munnen.

Kanske har man inte ens funderat på hur jobbigt det blir för omgivningen men framförallt för en själv. Hur kul är det att vara arg o sur?

Jag förstår att den ilskne oftast inte mår bra, men ibland så tror jag att det går av ohejdad vana. Man är helt enkelt van att reagera med angrepp o ilska … o tycker förmodligen att man har rätt till det.

Man brukar säga att glaset kan ses som halvfullt eller halvtomt … o visst är det en goare känsla med ett halvfullt glas? Det valet kan man göra i de flesta situationer.

Exempel: Det kliver på en kille på spårvagnen o börjar spela dragspel. Normalt när detta händer brukar folk skruva på sig, bli stelare än vanligt o stirrar ut genom fönstren med en sur min, som om de vill demonstrera sitt ogillande.

Men en dag när jag satt på vagnen tillsammans med en grupp ungar i ca 6års åldern var stämningen en helt annan. Killen spelade på o ungarna satt glada o lyssnade, när han var klar utbrast en spontan applåd.

Jag tror att alla som åkte på den spårvagnen smittades av den goa stämningen.

"Årets nobelpris i fysiologi eller medicin borde naturligtvis ha gått till Fredrik Reinfeldt för hans upptäckt att inga sjukdomar behöver vara längre än ett år - en upptäckt som saknar motstycke i medicinens historia ."

Gunnar Nordenstam - Läkare

Som arbetslös eller sjukskriven upplever säkert de flesta rädsla men också ett slags utan-förskap, man har massor med tid men kanske ingen att spendera den med o inga pengar att göra något för.

Men tid är värdefullt, tid för sig själv och sina egna tankar. Det kanske kan verka skrämmande men kan också ses som en fantastisk möjlighet att utvecklas o komma närmare sitt verkliga jag.

Visst har jag varit vettskrämd både för vad min sjukdom gör med mig men kanske ännu mer för att inte klara mig ekonomiskt. Men jag har lärt mig att njuta av det jag kan njuta av och inse att det som verkligen betyder något oftast är gratis.

Jag har hela tiden försökt att göra det bästa av min situation, försökt att se allt det som ändå är positivt och uppskattar tiden jag har för reflekterande, det ger mig perspektiv jag inte skulle vilja vara utan.

Det händer fortfarande att jag är rädd ibland men på det stora hela känner jag mig lugn, nöjd och närvarande. Jag är nu mer uppriktig mot mig själv.

Häromdan försökte jag beskriva min känsla för en vän o gjorde en liknelse - jag känner mig som om jag står o tittar på när människor åker karusell, alla har fullt upp i ett rasande temo, fullt upp med att hålla balansen medans jag står i lugn o ro o tittar på … som en betraktelse av livet i ett annat tempo.

Barnen var på judiskt läger över helgen. Plötsligt hörde de skrik och rop: judesvin, judejävlar, ni förstör här i området.

Tyskland på 1930-talet? Polen i slutet av 1960-talet?

Nej.

Skåne, en köldslagen höst - år 2010.

Det var ungefär 30 barn på lägret. De var sju år och uppåt.

De blev rädda. Kanske hade deras far- och morföräldrar berättat hur de, på kontinenten för ett antal decennier sedan väckts av skrik om just judejävlar och liknande. Eller också insåg de bara, utan historiska paralleller, det förfärliga i att barn ska utsättas för sådant hat i Sverige av en enda orsak - att de är judar.

Sverige har blivit kallare. Jag har ingen aning om huruvida gärningsmännen tillhör någon politisk rörelse eller inte. Men jag tror, oavsett det, att samtalsklimatet i vårt land håller på att förändras. När ett klart främlingsfientligt parti får plats i riksdagen, inröstade av nästan var femtonde röstberättigad, då händer något - inte bara i parlamentet. Hela samtalsklimatet riskerar att försämras och förråas.

Nästan lika skrämmande som händelsen i sig är också omvärldens reaktion. Visst, lokaltidningar har skrivit och det har säkert funnit en hel del rättskaffens upprörda skåningar. Men borde det inte bli ramaskri över hela nationen? Har vi blivit så avtrubbade att attacker på ett judiskt läger - med små barn - möts med axelryckningar och likgiltighet?

Något har hänt. Hat mot en rad minoriteter, det är inte alls bara judar, det är också muslimer, romer och andra minoriteter, har ökat.

Tyvärr har vi också kunnat se ett mönster, mycket av hat mot minoriteter blommar upp i Skåne. Jag tror inte att attacken inspirerats av oansvariga och, i bästa fall okunniga politiker där. Men nu vill jag se skånska politiker ta plats i debatten. Ut och fördöm, dra gärna med er ministrar i Stockholm också. Likgiltighet eller passivitet kan vara lika farligt som det mer aktiva hatet.

Och - som vi så ofta säger från Svenska kommittén mot antisemitism, det kanske börjar med judarna, men det slutar absolut inte där. Hat mot en grupp sprider sig förfärande lätt till andra. Till sist kan ett helt samhälle vara förgiftat, att det är så vet vi av historien.

Därför hoppas jag fortfarande på omvärldens reaktioner och aktiva avståndstagande.

Willy Silberstein

Det är inte konstigt att människor mår dåligt med så mycket negativt som vi ständigt blir matade med. Jag tänker framförallt på alla nyhetssändningar som är fullspäckade av otäcka inslag med våld, katastrofer o terrordåd mm.

Jag har själv känt mig lite nedstämd sen valet, då jag låtit besvikelsen över rasismen påverka mig, besvikelsen över att mänskligheten uppenbarligen inte har lärt sig något av historien.

Men jag insåg idag att jag måste bryta den negativa känslan och hitta kraften igen, negativitet gör mig inte till en bättre människa, tvärtom.

Man borde väga upp alla hemska nyheter med inslag av goda nyheter också, då jag vet att vi påverkas både psykiskt och fysiskt av negativitet.

Jag är övertygad om att vi skulle må bra mycket bättre av lite vardagshjältar och allmän mänsklig humanitet i vardagen … för den finns.

En höstkväll 1993 står Hedwig Johansson i fönstret och hör skinnhuvudena skandera nedanför på gatan: Sieg heil! Sieg heil! Återigen hör hon de röster som för mer än femtio år sedan skrek samma ord, men då på en gata i Mainz i Tyskland. Hon förstår att nu är tiden inne att berätta den historia som hon så länge burit på, nu när hon dagligen påminns om den tragedi hon bevittnade på nära håll.

Hedwig Johansson född Maurer var ung under andra världskriget. Hon växte upp under en tid vars händelser fortfarande kastar skuggor över Europa och minnena vill inte lämna henne. Hon minns sin far som dog i koncentrationsläger, hon minns en älskad man, hon minns en liten flicka som aldrig fick bli femton år.

Molnfri bombnatt

Av Vibeke Olsson

Det är med oro och vemod jag inser att högerextremistiska vindar även har dragit över Sverige, där egoism och främlingsfientlighet styr.

Jag inser att våra gemensamma tillgångar i Sverige också framöver kommer att säljas ut till förmån för aktieägare, istället för att tillföra Sverige den välfärd som jag tror att vi alla i hjärtat vill ha.

Jag blir ledsen för att mina barn och barnbarn får växa upp i ett kallare och omänskligare samhälle, där ondskan frodas.

Jag hade tänkt rösta på spritpartiet då jag tycker att alkoholens konsekvenser borde vara med i de politiska diskussionerna, men jag har ändrat mig. Jag inser att jag måste rösta på de rödgröna för att försöka rädda det Sverige jag vill leva i.

Igår mådde jag illa när jag lyssnade på valdebatten. Hur kan alliansen ens ta ordet ”trygghet” i sin mun, efter att ha skrotat det svenska sjukförsäkringssystemet.

Man slår på de allra svagaste, de som har drabbats av alvarlig sjukdom och ligger inför döden. Är det inte då man behöver ”trygghet” som allra mest? Istället för att behöva bekymra sig för sin försörjning och i slutskedet av sitt liv tvingas lämna sitt hem.

Det är en människosyn som är skrämmande för mig.

De flesta kvinnor jag känner är missnöjda med sina relationer till män, och får därmed en sämre livskvalité pågrund av sina kärleksbekymmer.

Det borde vara enklare att få en relation att fungera mellan två kvinnor. Kvinnor vet ju vad kvinnor behöver och är bra på att kommunicera, bekräfta, vara omtänksamma, lyhörda, överraska och bry sig om.

Synd att man inte attraheras av kvinnor! Jag tror inte på platoniska förhållanden utan tror tvärtom att sex är en av de viktigaste ingredienserna i en kärleksrelation.

Tragiskt nog så tror jag inte att de flesta relationer mellan kvinnor och män handlar om kärlek, utan mer om rädslor och bekvämlighet.

Kvinnor stannar i sina otillfredsställande relationer av rädsla för att få sämre ekonomi, bli socialt missanpassade eller av rädsla för att vara ensamma … men gnäller o gör livet surt för sina män.

Och männen tycker det är bekvämt att ha en hushållerska, någon som tar hand om barnen och står ut med gnället … skiter i kärlek o fixar sex på annat håll.

Lesbiska kvinnor verkar vara de lyckligast lottade … eller?

På nyheterna påpekade man igår att kvinnliga politiker oftast benämns vid förnamn, till skillnad från män som benämns med sina efternamn, t.ex. Mona o Reinfeldt.

Jag hade inte tänkt på det själv, men man är väl så van vid att kvinnor förringas så att man inte ens reagerar längre. Detta fick mig i alla fall att börja fundera lite på det här med jämlikhet och våra olikheter mellan könen.

Det är förfärligt att kvinnor i typiska kvinnoyrken har sämre löner, att ensamstående mammor inte kan få ekonomin att gå ihop och detta är något man borde ha kommit tillrätta med för länge sen.

Däremot får våra olikheter andra problem som är svårare att lösa. Jag har aldrig träffat en kvinna som inte anser att hon tar hela eller största ansvaret i hemmet.

Jag vet inte hur man skall komma till rätta med problemen, det är svårt då vi är så olika. Men trots att män har betydligt bättre ekonomi och leker sig fram i livet utan större ansvar, så skulle jag inte vilja byta.

Tänk vad dessa ”typiska” män går miste om. De har inga nära relationer, inte ens med sina egna barn och de får aldrig uppleva kärlek på riktigt utan nöjer sig med simpelt sex … ett sådant liv skulle jag inte vilja byta för alla pengar i världen.

Som tur är finns det undantag, det finns fina män med känslor och kärlek till både sina kvinnor och barn, men de är tyvärr alldeles för få.

Det är inte enbart politikerna själva som bär sig åt som fullutvecklade egon i dessa tider, utan även människor i allmänhet drabbas av något slags kollektivt ego så här i valtider.

Det blir lite vi emot dem känsla, med inslag av ilska, bitterhet o smutskastning. Man kan knappt prata om något i samhället idag utan att människor tar chansen att vända det till en något aggressiv politisk debatt.

Jag har inte det minsta förtroende för några politiker, oavsett om de är vänster eller höger eller vad de lovar. Dessa politiska debatter känns därför för mig ganska ointressanta. Jag vet hur egon funkar, de vill bara sko sig själva på ett eller annat sätt och gör vad som helst för att nå sina egna själviska mål.

Det enda som kan förändra samhället till det bättre är om vi och våra politiker är fullt medvetna och drivs av kärlek.